En dröm

Jag hade en tydlig dröm vars minnesbilder framträdde först en lång stund efter att jag vaknat, medan jag åt frukost. Drömmen handlade om att bli stöttad och uppburen av ett kollektiv med ett starkt moraliskt övertag.

Jag var på en fest. Det var mycket människor och jag hade slagit mig ned på en divan tillsammans med ett par andra yngre kvinnor. B, en känd gallerist, försökte lägga sig hos oss. Han var rätt berusad och utsatte mig för ”ovälkommen intimitet” som Svenska Akademien skulle ha uttryckt det. Jag förstorade detta till att han hade påstått vilja ligga med mig. I drömmen framstod detta som en stor oförrätt och jag fick genast omgivningens stöd. En yngre kvinna tog saken i egna händer och publicerade sin version av händelsen, där mannens brott mot all sedlighet och moral beskrevs som ännu grövre. Det blev en nyhet som spreds snabbt. En mobb gentemot gallerist B mobiliserades. Helt plötsligt upplevde jag ett obehag av att min överdrivna version av vad som egentligen hade hänt hade satt igång en manifestation gentemot gallerist B. Jag blev medveten om min egen skuld och samvetet gnagde.

Drömmen tog en annan vändning. Jag var på väg hem från festen. Plötsligt var jag ensam i en buss. Jag åkte för långt och bussen åkte till ett bussgarage. Jag hade ingen aning om var jag var och var tvungen att chansa på riktningen. En somalier gick strax framför mig på samma gata, annars var det folktomt. Jag var rädd för att han skulle uppmärksamma mig och bli påhängsen men han tog inte minsta notis. Istället försvann han ner i en tunnelbanenedgång.

Det är inte ofta jag drömmer så starkt att minnesbilder från natten tränger upp till ytan och blandar sig med morgontidningens nyheter och frukostfilen. Men det kan ha att göra med att jag just då läste den självbiografiska berättelsen K av Katarina Frostenson. Jag tror min dröm ville så ett frö av tvivel. En knackning från det undermedvetna, hej, vänta nu, spring inte med. Stanna upp och betänk möjligheten av andra perspektiv.

Den här bloggen var aktiv under ett antal år, sedan dog den ut. Jag har ett par gånger försökt skaka liv i den men det har inte funkat för det har inte funnits något incitament. En blogg kommer ur nödvändighet, av att det finns något att säga. Om det inte finns är det bara konstgjord andning.

Ibland har jag ändå saknat ett ställe där jag skriver notiser om böcker jag läser. Jag vill inte skriva bokrecensioner och jag vill inte pliktskyldigt skriva något om varje bok jag läser.  Därför blir inte detta starten på en litteraturblogg. Men om en bok som jag har läst väcker tankar eller reaktioner, som den här drömmen, vill jag dela med mig av det. Det kanske blir fler.

På jakt i arkiven

– Har helgen varit bra?
– Jo, det har den varit.
– Har du gjort något särskilt?
– Jag har ägnat mig åt släktforskning.

Jag anar ju hur torr och tråkig jag kommer att låta i morgon när jag kommer tillbaka till jobbet, men det är faktiskt jättespännande. Det går inte att sluta leta vidare i källorna. Än så länge har jag bara börjat bygga trädet med anfäder och anmödrar, deras syskon, giften och barn. Det går ganska snabbt att komma flera generationer bakåt i tiden med lite hjälp av andra släktforskares arbeten. Men snart ska jag börja välja ut grenar av familjen och titta närmare på dem.

En sak jag vill veta är vem den där indelte soldaten i Skaraborgs regemente var som föll i fångenskap i Perevolotjna i Ukraina. En muntlig berättelse i familjen, med stöd av någons släktforskning, säger att det har funnits en sådan, och det är anledningen till att vi idag heter Brodow.

Andra saker jag funderar över på sistone är att lämna Facebook. Facebook och Google har fått för stor makt över våra liv.  Det skulle vara intressant att se hur jag skulle fylla tomrummet och vad ensamheten utanför den digitala gemenskapen skulle göra med mig. Skulle jag bli mer social – på riktigt?

När jag bloggade regelbundet och hade en bloggemenskap med andra bloggare var det ungefär som att ha brevvänner. Så skulle jag vilja ha det igen, men i kombination med ett socialt liv – på riktigt. Ni minns umgänget vi hade förr som fanns i egen rätt, utan att det visades upp på Instagram. Man skulle kunna kalla det privatliv. Är det någon som har det längre?

Det fria ordet av Johannes Klenell

Jag läste ett par avsnitt på måfå i Johannes Klenells Det fria ordet innan jag greppade det exemplar som stod på nyhetshyllan i Stadsbiblioteket och gick till lånedisken.

Det var nog den humoristiska och satiriska udden riktad mot vänsterdebattörer eller kulturvänstern i stort som fångade mitt intresse. Johannes Klenell som till vardags är förläggare på satirtidskriften Galago är själv en representant för den kår han häcklar.

Det fria ordet är en satir i redaktionsmiljö och platsen är mediehuset Det fria ordet som består av en förening, en medlemstidning, ett bokförlag och satirtidskriften Guano där huvudpersonen Jonas Thunander blir redaktör. Det är inte svårt att förstå att det är Ordfront förlag och  tidskriften Galago som är förebilden.

Det författaren beskriver är mediehuset Det fria ordets ofrånkomliga väg mot konkursens rand. Utifrån en ideologiskt oklar kurs mot vad man hoppas ska ge vind i seglen, styr den nya ledningen det tidigare så stolta socialistiska flaggskeppet på grund. Fast egentligen är det Det fria ordet bara en symbol för vänsterrörelsens desorientering de senaste decennierna, lockad av kapitalismens och individualismens sirensång. Här är författaren mer än tydlig i sin kritik.

Det slackern Jonas Thunander visar sig vara riktigt bra på, förutom att göra sig osynlig och inte göra ett vettigt handtag på jobbet, är att följa med strömmen och skickligt rida på vågorna i den nya medieoffentlighet som sedan mitten av 2000-talet har uppstått på Facebook och Twitter. Med sin närmast psykopatiskt slätstrukna personlighet har han en intuitiv förmåga att förutse omgivningens reaktioner och kan manipulera dem i den riktning han önskar. Han är också den enda på redaktionen som lyckas konvertera uppmärksamhet i betalande prenumerationer och gör därmed succé. De andra som trots allt drivs av någon form av idealism med en tro på att förändring är möjlig dukar under en efter en.

Och det är här som Johannes Klenells roman är som skarpast i sin analys. När han lämnar de lite putslustiga stereotyperna av 68-maoister, proggare, vänstermän och Gudrun Sjödén-tält och istället reflekterar över den medieoffentlighet som han själv positionerar sig i.

Allt fler opinionsbildare uttrycker idag är en önskan om att lämna sina konton i sociala medier till förmån för ett läsande, skrivande och tänkande utanför Twittermobben och kommentarsfälten. Möjligen har det gått en trend i att beklaga sig över det allt mer polariserade debattklimatet. Möjligen gråter de som beklagar sig krokodiltårar, väl medvetna om egna tjuvnyp och härskartekniker de använt mot andra.

Jag välkomnar ändå den vändning jag ser och önskar att debatten hellre äger rum i långsammare medier som tidningar och tidskrifter där det finns en redaktör som tar ansvar för sina skribenter. Men också att bloggar får en renässans, de kräver en stunds reflektion och  samlande av tankar för att bli läsvärda. Själv lyssnar jag gärna på poddar om de inte är för flamsiga.

Från specialist till generalist

Min yrkesmässiga karriär har på sistone tagit en oväntad vändning då jag har gjort tv-debut som en av konstexperterna i Kulturfrågan Kontrapunkt. För den breda allmänheten är jag förstås en expert och framstår som oerhört kunnig, men det känns samtidigt lite genant efter som jag i egna ögon har jag svårt att se vad det är jag skulle vara expert på. Jag kan lite om mycket, brukar jag säga. Min utveckling de senaste åren efter disputationen har gått åt rakt motsatt håll än förväntat. Istället för att specialisera mig har jag breddat mig mer och mer. Jag växlar också mellan olika yrkesroller.  Just nu är jag i musei-, förlags- och kommunikatörsbranschen men jag nosar lite på andra branscher också.

Konst ser jag bara för nöjes skull numera. Så fort det börjar kännas som en plikt att gå och se en utställning låter jag bli. Ett problem med konsten idag är ju att den har blivit ett yrke för så många konstprofessionella. Jag är själv en del av det. Det är kanske romantiskt att längta efter amatörskapet och den förlorade oskulden efter att ha varit i konstbranschen i 30 år. Men ändå måste jag försöka ta mig tillbaka dit, eftersom det är där i okunskapen, i allt det jag inte vet någonting om som mitt intresse börjar.

Så till något helt annat. I slutet av maj annonserade jag på Facebook att jag skulle logga ut och ägna mig åt att läsa böcker istället. Hur många böcker har det blivit? Ingen! Istället blev det en webbshop, Eco-Logico shop. Pasquale och jag drev en webbshop under 2008-2009, men så flyttade vi till Italien och vi hade varken råd eller tid att driva den vidare. Det var mer praktiskt att arbeta med vårt andra projekt Sardiniafocus.

Tidigare sålde vi bara Verdesativa men nu har vi tagit in La saponaria i sortimentet också. Det är riktigt bra produkter, kan jag lova! Och Sardiniafocus som hela tiden har funnits på nätet är fixad och städad. I helgen städade jag bort 6000 skräpkommentarer och gjorde lite uppdateringar. Ska bara försöka få tag i ett bra responsivt tema bara så att det går att titta på den i mobilen.

Nu har vi en plattform som bara väntar på att fyllas med nytt innehåll. Pasquale ska resa till Italien och Sardinien och träffa eventuella samarbetspartners, han kommer också att gå på Sana i Bologna, en stor mässa för allt som är ekologiskt i Italien. Så drömmen om Italien har börjat igen och ett liv lite annorlunda än det jag lever här.

Forskarvärlden skickligt tecknad i ny roman

Nyss slog jag ihop Martin Engbergs En enastående karriär (Norsteds, 2017). Romanen är en av flera på senare år som utspelar sig i den akademiska miljön och handlar om universitetsanställda och doktorander. Therese Bohmans Aftonland är en av dem med en kvinnlig konstprofessor som huvudperson.

En enastående karriär anlägger redan på omslaget en ironisk ton. Det är en roman om intellektuell fåfänga och misslyckande, om självöverskattning och bristande självförtroende, och inte minst om universitetsinstitutionen som spelplan för manlig maktöverföring, ”dubbning”, mellan professorer, forskare och deras utvalda adepter.

Handlingen  utgörs till viss del av relationen mellan en ung manlig doktorand och hans båda handledare, men i huvudsak är det iakttagelserna av det sociala spelet på institutionen som är romanens ärende. De inblandade tillmäter varandra symboliskt värde efter social status. Ängsligheten maskeras med teoritunga analyser och fåfänga ambitioner speglas i pretentiösa avhandlingstitlar.

Den emotionellt frånvarande manliga professorn är romanen igenom objektet för trånsjuk uppvaktning, medan den mer tillgängliga kvinnliga bihandledaren beskrivs utifrån sina kroppsliga attribut och reaktioner. Hennes mjuka höfter och bröst och flammorna som slår upp på hennes hals vid upphetsning antyder en erotisk relation med doktoranden.

Precis som i Therese Bohmans Aftonland finns här en opassande, ja närmast otillåten, erotisk relation mellan handledare och doktorand som det inte görs någon särskild sak av. I båda romanerna finns också ett hämndmotiv och försök till upprättelse. Men där den kvinnliga professorn i Aftonland känner sig lurad av sin doktorand, är det den unge doktoranden i En enastående karriär som tar hämnd på den person som han anser bär skulden för det egna misslyckandet.

Jag funderar lite kring vad det är med den akademiska miljön som lockar flera yngre författare just nu. Universitetet har genomgått en förändring de senaste 10-15 åren som följer den globaliserade trenden i samhället. Mer byråkrati och administrativ belastning för undervisande personal när allt mäts och utvärderas, samtidigt är utsattheten och konkurrensen om medel och tjänster större än någonsin. Det är inte människors bästa egenskaper som kommer fram när de tävlar mot varandra i individuell konkurrens. Skräcken för misslyckandet ligger latent i varje framgång och missunnsamheten är aldrig långt borta. Vem ska slås ut och vem lyfts fram? Universitetet sägs styras av meritokrati men är i själva verket en miljö som gjord för spekulationer om komplotter och hämndmotiv.

Den som tidigare såg universitetet som en andlig trädgård för personlig växt och bildning upptäcker nu att hon befinner sig i en utbildningsfabrik, eller myndighet som vissa föredrar att kalla den.  Det är en dyster bild av universitetet som jag ser skymta fram i de romaner jag har läst. Många har inget annat val än att fortsätta sträva för att nå en önskvärd position. Andra, som Karolina Andersson i Bohmans Aftonland, kostar på sig att åtminstone se bakåt och reflektera över om det var värt det.

Om fattigdom och ensamhet i två nya romaner

 

Av årets nominerade författare till Augustpriset har jag hittills hunnit läsa två: Therese Bohmans Aftonland (Norstedts) och Charlotta von Zweigberks Fattigfällan (Ordfront).Den ena är en fiktiv berättelse och den andra vilar på verkliga händelser.

Huvudpersonen Beata är ett fingerat namn för en person i Charlotta von Zweigberks bekantskapskrets. Hon har utbildning, en framgångsrik karriär och har jobbat 25 år inom sitt yrke som egenföretagare eller fri uppdragstagare med f-skattsedel. Men en dag blir hon sjuk. Länge förnekar hon kroppens signaler och det går så långt att hon hamnar på sjukhus. För att tillfriskna är det viktigt att hon inte utsätter sig själv för stress, men den prekära ekonomiska situation som snabbt uppstår förvärrar bara hennes hälsa.

Likt de flesta inom kultur- och mediabranschen upplever hon f-skattsedeln som något mer än en teknikalitet för att betala skatt; att säga upp den är som att säga upp sitt konstnärskap. Hon vägrar därför in i det längsta att rätta sig efter socialförvaltningens regelverk som säger att f-skattsedeln först måste sägas upp innan försörjningsstöd kan beviljas. Under tiden drar hon på sig både skatteskulder och privata lån som går till indrivning.

Många som har läst boken säger att det är en ögonöppnare, att de inte visste att det var så illa att vara fattig i Sverige. Vi tror att det finns ett skyddsnät och att ingen behöver svälta, men sanningen är att det finns massor av Beator och manliga motsvarigheter till henne runtomkring oss som drabbats av fattigdom efter långvarig sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet. Fattigdom kan drabba vem som helst.

Boken är ett debattinlägg och en uppmaning till politiker: ”se verkligheten, gör något!” Men Beatas berättelse visar också på sårbarheten i ett samhälle där inte bara fattiga lever ur hand i mun utan även relativt välbeställda. Få har besparingar på banken. Desto fler har stora lån. Jag förväntar mig de närmaste åren en våg av romaner som skildrar borgerlighetens sprickor i fasaden och avgrundsdjupa skräck för att hamna i obestånd.

I Therese Bohmans Aftonland är det istället ensamheten efter en skilsmässa som står i centrum. Det finns ett gemensamt drag i de båda böckerna och det är ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Ältandet av problem är mer framträdande hos Beata än hos huvudpersonen i Bohmans roman. Karolina Andersson är ensam på ett förstrött sätt och dövar sitt begär med bildgooglande, tillfälliga sexuella kontakter och alkohol.

Men trots den fina titeln på namnskylten  utanför hennes tjänsterum: ”Karolina Andersson, professor i konstvetenskap” tvivlar hon på sig själv och sitt val av karriär. Var det värt det?

Det kändes som att hennes hjärna bestod av två olika kammare: Den ena ältade att hon var misslyckad. Varför hade hon alls kommit på tanken att göra akademisk karriär? Varför hade hon inte nöjt sig med mindre? Stannat i Östergötland, utbildat sig till något helt vanligt, lärare, eller socionom, något som kunde gett henne fast jobb och trygghet och tillräcklig lön för att bo ganska bra, i en stad där det fortfarande var billigt att bo ganska bra, och där hon kunde ha träffat en vanlig och snäll man under studietiden, som hon kunde flyttat ihop med, och sedan gift sig med, och sedan fått två barn med, och åkt på semester med, kanske två gånger om året, som man gjorde i den trevliga medelklassen, och så småningom skaffat sommarhus, kanske i norra Småland, där torpen fortfarande var billiga, och det vore nära till hennes föräldrar, och helg skulle ha inneburit att man inte jobbade utan var med familjen, och framför allt skulle helg ha inneburit att man inte var ensam.

Dessa slags inre monologer mal i Karolina Anderssons huvud. Det är med en skarp blick som Bohman skildrar statusjakten i snäva sociala kretsar i Stockholms finare delar, samtidigt som skymningen sänker sin slöja över staden och ensamheten och ängslan hos människorna nog aldrig har varit större.

 

 

Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln?

Hösten har gått så snabbt! Först dröjde sommaren sig kvar som en gäst som inte vill lämna festen fastän värden har börjat duka av borden. Sedan lyste träden gula och röda mot en klarblå himmel en skälvande minut. Nu lägger sig ett tunt snötäcke över frusna löv. Det är som om naturen stressar för att anpassa sig till förväntningar på att det ska vara vinter, kanske är det julhandeln som numera börjar i november som pockar på.

Tänk om till och med naturen stressar för att möta omgivningens krav. Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln och vi människor rättade oss efter den?

Jag läste en krönika i DN av Kristofer Ahlström: Så blev telefonskräcken en ny folksjukdom. Han har uppmärksammat att många i hans omgivning likt honom själv hellre skickar sms än talar i telefon. Länge trodde han att han var ensam om denna ovilja mot telefonsamtal men med stöd av statistik konstaterar han att vi svenskar ringer allt mer sällan. Att skicka sms blir däremot vanligare.

För mig är det precis tvärtom. Jag avskyr sms. Det är nämligen så att jag för privat bruk nöjer mig med en enkel prat-telefon köpt för några hundra kronor på ett elektronikvaruhus. Den laddar jag en gång i veckan – räcker gott och väl – och jag ringer korta samtal och tar emot sms om någon vill meddela mig något. Svarar gör jag helst inte mer än ok, ja eller nej.

Trots att jag har valt detta enkla liv känner jag mig som hösten som skyndar på för att bli vinter.  Jag tappar kontrollen över hur folk uppfattar mig när jag inte kan eller vill svara upp mot de förväntningar som människor som hellre messar än talar i telefon riktar mot mig.

Vid elvatiden en söndag förmiddag försökte jag ringa en granne men möttes av en telefonsvarare. Några sekunder senare kom ett sms: ”Hej, vi ses väl kl 14 eller vill du tidigare?”. Jag ringde igen för jag ville förklara varför jag behövde ställa in vårt planerade möte. Vi skulle sitta och jobba med en sak tillsammans men jag kände mig inte förberedd. Telefonsvararen gick på igen men jag fick strax ett nytt sms: ”Snälla skicka sms. Sitter i möte.” Jag blev inte helt övertygad om att hon satt i möte på en söndag förmiddag men gjorde ändå som jag blivit tillsagd och messade från min jobbtelefon som är en smartphone och därmed lite behändigare att knappa in bokstäver på. Förklarade hövligt anledningen till att jag ville skjuta på vårt möte.

Strax därpå får jag ett nytt sms på min prat-telefon: ”Visst skulle vi ses vid 14-tiden?”. Jag gav suckande upp förhoppningen om att hon skulle svara på min jobbtelefon och knappade mödosamt ner förklaringen igen till varför jag ville ställa in vårt möte – nu på prat-telefonen och betydligt mer korthugget, rakt på sak och utan hälsningsfraser. Det hela utvecklade sig till att hon blev sur och sårat messade tillbaka att jag borde ha berättat det här innan, då hon hade bokat hela dagen för vårt projekt. Jag försökte ringa för att om möjligt reparera skadan men möttes återigen av en telefonsvarare.

En annan fråga är: när slutade vi egentligen att helga vilodagen och bjuda över grannen på en fika helt opretentiöst?

Lite grann om självständighet och gemenskap och kanske en återupptagen blogg

Jag har börjat längta tillbaka till min blogg igen och gemenskapen med andra skrivande och läsande människor. Aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att heltidsarbete och inrättande i en organisation på en arbetsplats så kunde absorbera mig! Men det gör det.

Samtidigt vet jag att det är bra för mig att vara en del av en arbetsplats och ingå i en organisation; att mitt självvalda utanförskap är en strategi för att behålla mitt oberoende och integritet. Att den strategin är god men lika gärna kan slå över i ensamhet och social fobi.

Nyhetsflödet passerar mest utan att jag engagerar mig i frågor. Nu är det Brexit, och jag tänker väl som så att om Storbritannien vill begära utträde ska de väl kunna göra det utan att det blir en stor sak av det hela. Det är något fel med ett samarbete som en part inte kan lämna utan att det ställer till en massa elände för andra. Bra med samarbete eller olika former av avtal, men jag gillar inte tvingande konstellationer där länderna succesivt förlorar sitt självbestämmande för att de en gång har sökt gemenskap och handelsutbyte med varandra.

Det vore bra om Storbritannien visade att det gick att lämna EU-samarbetet utan att jorden går under för det, som ett slags test på att gemenskapen är hållbar. Men jag är heller inte tillräckligt insatt för att argumentera för det hela, min inställning bygger mest på känsla och kanske en dos sunt förnuft.

*

I sommar kommer jag att läsa en massa kulturtidskrifter. Jag ingår nämligen i den jury som beslutar om vilken tidskrift som ska få årets kulturtidskriftspris. Priset utdelas på bokmässan i Göteborg som jag också hoppas kunna besöka i år. Förutom det hoppas jag på att få ro att läsa skönlitteratur. Jag längtar efter att absorberas av läsning istället för jobb, att helt gå upp i läsning av en bok eller i skrivandet av en text.

Jojo Moyes feel good-roman Etthundra mil som jag nyss avslutat kan jag rekommendera som skön sommarläsning. Finns som e-bok på Stadsbiblioteket. Haltande intrig och ett snabbt hopkommet slut, men vinner på levande karaktärer och skarpa iakttagelser. Jag har inte läst något av henne tidigare och kommer kanske heller inte att läsa Livet efter dig som tydligen är den hon är mest känd för. Men läser gärna fler samtidsskildringar av engelsk arbetarklass.

Det får räcka för den här gången, om bloggandet ska kunna återupptas får jag inte ha för höga ambitioner.

 

 

 

 

 

 

Gott nytt 2016!

 

Tidningarna är i dessa dagar fulla av årskrönikor som summerar årets händelser. Det har i många avseenden varit ett förfärligt år och det är glest mellan ljusglimtarna, men jag är ändå optimistisk och tror på en bättre framtid. Det kommer att krävas stora och snabba insatser och vi får vara beredda till uppoffringar, men jag säger som Angela Merkel: Vi klarar det!

Vad är det vi inte skulle klara? En höjning av medeltemperaturen med mer än två grader blir tufft. Det kommer ställa världen inför större naturkatastrofer och kriser än tidigare skådat och leda till folkförflyttningar, där de vi har sett i år är en västanfläkt i jämförelse.

Flyktingkrisen i Sverige 2015 är som ni förstår inte det största orosmolnet på min himmel. De människor som tar sig hit är i regel starkt motiverade att börja ett nytt liv och bidra till det nya landet. De är inte sällan högutbildade eller har andra slags resurser som företagaranda och hantverkskunskaper. Om vi ser dessa människor som en tillgång kan de hjälpa till att bygga upp det här landet. Men om vi i vanlig ordning genom politisk valhänthet, brist på handlingskraft och skyddande av trygghetssystem som gynnar de som redan har, låser in dem i bubblor av utanförskap och passiv väntan – då är flyktingmottagningen förstås en samhällsbelastning och en tickande bomb.

Nu var det inte tänkt att denna nyårskrönika skulle handla om politik, men det är samtidigt så att 2015 har varit ett år i politikens tecken. Jag har försökt följa debatten och prenumererade ett tag på två morgontidningar, tre tidskrifter och ett veckomagasin. Det blev för mycket. Tillsammans med alla artiklar jag läste som folk delade i sociala medier har jag sammantaget ägnat alldeles för mycket tid åt att följa den politiska utvecklingen. Eftersom jag ändå inte kan göra så mycket åt den är det onödigt att jag lägger mina mentala och andliga resurser på det.

Ett knep för att ta kontroll över sin situation och låta den egna viljan styra riktningen i livet är att mäta. Mäta t ex hur mycket tid man lägger ned på det ena eller det andra. Rannsaka vad man tycker sig inte hinna med. Väga det ena mot det andra. Jag har redan börjat sociala medier-banta. Max 15 minuter per dag tänker jag hädanefter lägga på Facebook. Det inkluderar läsandet av artiklar som folk lägger ut. Redan nu, efter att ha kört denna diet ett par dagar, känner jag en betydande lättnad.

Slukhålet eller malströmmen 2015 var den politiska debatten som var onödigt polariserad, affekterad och energikrävande.

*

I januari kröntes jag med en lagerkrans i Uppsala universitetsaula till salutskott och med pompa och ståt. I denna film, 3 minuter in, tar jag emot lagerkransen och diplomet.

Jag var på bal på Uppsala slott och hade Sigfrid Leijonhufvud till bordsherre. Han är gift med Madeleine Leijohhufvud som satt mitt emot mig. Vi hade ett mycket trevligt samtal om journalistik, något som vi båda har ägnat oss mycket åt.

Under 2015, precis som jag hoppades på i min nyårskrönika 2014, gick jag från otrygga korta anställningar och dåligt betalda frilansjobb till en tillsvidareanställning på en arbetsplats jag trivs på. Sedan i februari i år jobbar jag på Stadsmuseet där jag främst sysslar med att planera och utföra kommunikationsinsatser för museets olika verksamheter.

Under 2016 kommer jag att arbeta med ett projekt i Östberga och ett i Gamla stan, samtidigt som jag kommer att vikariera på en tjänst som marknadsansvarig för Stockholmia – forskning och förlag. Jag anar att det blir ganska hektiskt under 2016, men jag är väldigt glad och tacksam att jag har jobb.

Sommarens semesterveckor var första semestern på flera år utan avhandlingsskrivande. Jag reste upp till Lappland tillsammans med min son, en resa som jag skrev om här. Han har bott mycket utomlands de senaste åren och har nu gett sig ut på en ny resa; först till USA där han gjorde en musikalisk performance i Minnesota i september, följt av Nya Zeeland där han befinner sig nu och där han jobbar på en fårfarm. Han och hans flickvän planerar att åka vidare till Australien och Kina efter sommaren och beräknar att vara borta till  årsskiftet 2016/17.

Förra årets förhoppningar var att kunna skörda  egenodlade apelsiner redan i december 2015. Det var för optimistiskt. Det går inte att skörda det som inte ens är sått, men jag tror att vi under 2016 åtminstone har kontrakterat någon bonde som kan sköta jordbruket åt oss medan vi förvärvsarbetar. Istället för att bygga hus på  tomten är vi nu mer inne på att köpa ett hus eller en lägenhet i närheten. Det är en bra marknad för det och vi slipper trassel med att ansöka om bygglov.

Inga apelsiner i år, men väl några tomater på balkongen!

I september fyllde jag 50 och det firade jag genom att ta med min man på en resa till Grekland. Vi bodde i närheten av Thessaloniki. Under 2016 har vi tänkt att resa mer och göra fler saker tillsammans, som att t ex gå på opera. Det är en konstform som i Italien inte betraktas som finkultur, en del av hovkulturen som den gör här i Sverige, utan är en del av det vardagliga livet.

En annan sak jag planerade för 2015 som malströmmen, slukhållet saboterade var söndagsmiddagar för vänner och bekanta. Så här skrev jag:

Avhandlingsarbetet har också inneburit försakelser som jag tänker reparera under 2015. 2015 blir året då vi inför söndagsmiddagar och bjuder hem vänner och bekanta och människor vi vill lära känna bättre. Vi struntar i att vi bor trångt och i utkanten av stan, att det tar lika lång tid för våra vänner i Stockholm att ta sig till oss i Södertälje som det tar för mig att ta mig till jobbet varje dag, och att vi inte har haft råd att köpa fina möbler och tavlor. Vi kan bjuda på vällagade italienska rätter och sällskap, det är gott nog. Jag vill också lära känna människor på platsen där jag bor. Södertälje är en spännande kosmopolitisk stad i stark förändring. Någon form av volontärarbete eller politiskt engagemang skulle intressera mig.

Det känns fortfarande som ett mål att sträva efter 2016! Jag har faktiskt redan anmält mig till Röda korsets projekt Kompis Sverige, men det är nu så stort intresse bland svenskar att bli kompis med en nyanländ att det är flera månaders väntetid.

Med det vill jag önska er alla ett Gott Nytt 2016!

Bilder från Lappland sommaren 2015

Sommarens semesterresa gick till norra Lappland. Jag och sonen, nu vuxen och utflugen ur boet, har varit ute och vandrat. Det är något vi tycker väldigt mycket om att göra tillsammans. Vi började i Nikkaluokta i norr och avslutade i Kvikkjokk i söder, en sträcka på cirka 15 mil.

Mamma, den trygga fasta punkten. Sonen, ständigt på resande fot utan fast adress. I ett par veckor fick jag vara nära honom innan han reser iväg igen, denna gång till andra sidan jordklotet på obestämd tid.

Vi lämnade Stockholm på kvällen den 14 juli och tog nattåget mot Narvik. Redan strax norr om Uppsala filmade jag några sekunder av det förbirusande landskapet och la upp på Instagram och Facebook med en kort notis om färdmål, sinnestämning och vad jag för tillfället gör. Aldrig förr har det varit så lätt att meddela sig med omvärlden som nu och ta del av andras tankar och upplevelser – kanske är det just därför som fjällvärlden lockar allt fler besökare. Man vill slippa ifrån tjattrandet, sociala media som distraktion och tidstjuv och arena för jagets uppvisning. Det har varit ovanligt många turister i Lappland i år.

Nikkaloukta fjällstation. Ragnar loggar ut.

Sjön Láddjujávri mellan Nikkaluokta och Kebnekaise.

Första natten slog vi upp tältet några kilometer från Kebnekaise fjällstation. Jag slocknade redan vid åtta-, niotiden på kvällen, trött av ansträngningen och att jag ännu inte var helt återställd från en kraftig förkylning jag hade haft veckan innan, men Ragnar stannade uppe och tecknade i midnattssolens sken.

Nästa dag gick vi mot Kebnekaise där vi provianterade. Mellan Nikkaluokta och Kebnekaise är det många vandrare som går den knappt två mil långa sträckan. En del tar båten över Láddjujávri vilket förkortar sträckan med sju kilometer, men vi gick hela vägen.

Mot Singi

Dagen därpå gick vi vidare mot Singi. Det var soligt och utan mygg. Så här högt upp slipper man myggen, de finns bara i den tätare växtligheten i dalarna. Vi lagade grönsakssoppa på våra torkade medhavda grönsaker och festade på en grönmögelost till efterrätt. Min medhavda engelska fruktkaka som jag hade bakat, med riktigt mycket nötter och torkad frukt i, var bra som mellanmål. På kvällen kände vi av ben och rumpor för dagens vandring var tuff.

Vissa partier av leden går genom fjällbjörkterräng. Där är den vanligaste blomman hönsbär. Från Singi till Kaitumjaure är det en lättvandrad sträcka. Stigen går längs en ravin med forsande vatten, björkskog, hjortonblom. Nu såg vi fler blommor: tätört, rosling, lappljung, kråkbär, fjällbräka och skogsstjärna. Vi tältade vid Kaitumjaure där vi också provianterade. Det blev en gulaschsoppa med ris och salta jordnötter.

Vissa sträckor på leden kräver rodd. STF tillhandahåller roddbåtar som går i skytteltrafik mellan stränderna. Nedan några bilder som visar hur föränderligt landskapet är beroende på väderlek. När molnen drar in kan det bli väldigt dramatiskt. På bilden nedan ser vi ett rengärde.

Vi gjorde sällskap med en familj från Stockholm ett dygn och gick upp till klippan Skeife som är 700 meter hög med utsikt över Sarek och Rapadalen. Vi tältade ett stycke därifrån vid en liten sjö på hög höjd. Där var det ganska mycket mygg.

Ragnar tecknar medan vi andra kör med digitalkamera.

Vi ror en sträcka till.

Skierfe från håll. Det är helt osannolika färger när solen kommer fram.